Tänk hur mycket man hinner oroa sig och spela upp det värsta senariot när jag inte fick tag i Emma. Efter ett par samtal, sms och oro fick jag tillslut veta att hon lever. Dock bakis och utan mobil. Pustar ut och tänker att det var så mycket bättre förr. När hon var liten och beroende av sin mamma. När jag hade koll på nästan varje steg hon tog. Ja jag är en kontrollmänniska. Det kanske inte alltid är bra men när det gäller ens barn är det OKEJ! Dessutom har jag haft en stor Emma saknad idag. Extra stor och saknar henne så det gör ont. Vill bara ta flyget ner och krama om henne hårt. Det är sånt här som gör att jag vill vara nära henne, finnas där och inte vara 90 mil bort. Det är nu jag känner att jag vill ta mitt pick och pack, flytta till Sthlm och bo med henne.