Tid att sörja

Det känns som om jag är fast i en mardröm. Har vaknat flera gånger under natten och varje gång har jag insett att min älskade pappa inte finns mer. Svullna ögon avslöjar hur ont detta gör. Jag försökte göra en dödsannons men kunde inte tänka klart. Har skrivit så många men att skriva min egen pappas är något så fruktansvärt jobbigt.

Jag ser framför mig ett svartvitt kort på pappa. Han var så snygg, såg ut som en filmstjärna. Jag förstår att mamma föll för hans charm. Det kortet ska jag hitta och rama in för att minnas honom. Hur ska jag orka ta mig utanför dörren idag? Ska till ortopeden, får gömma mig bakom svarta glasögon. Huvudet värker, hjärtat värker och tomheten är total.

Jag vet att man måste få tid att sörja och förhoppningsvis läker tiden alla sår. Just nu känns det helt hopplöst och jag vill bara spola tillbaka tiden.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0