Det var något pappa sa till mig när jag var liten. Jag var väldig bestämd redan som liten vad jag skulle ha på mig. Hade dock ingen koll på mode och färger då. Lager på lager och alla möjliga färger. Pappa orkade bara inte så han sa då " Kom nu Singoalla så går vi".  Såg ut som en zigenarflicka typ Katitzi..

Jag har hållt inne så mycket känslor idag och försökt blockera. Nu när jag kom hem och slappnade av kom tårarna. Att skriva om pappa gör så ont och jag vill bara ta upp telefonen och ringa honom. Pappa var envis och hade ett hett temperapent. Det ärvde jag av honom. Fast i många lägen vann min envishet över honom. När vi åkte ut till landet, ca 7 mil så hade jag glömt min snuttefilt. Hade kommit ungefär halvvägs och det var bara för han att vända.

Hur ska man orka med denna sorg. Jag bär fortfarande på sorg efter att jag förlorade Killen min bebis. Två år har gått och saknaden är enorm. Nu byggs det på med sorgen och saknaden efter pappa.

Hur går man vidare? 

I själens hjärta
ska vi finna en famn,
fast vi befinner oss
i tomhetens land.

En bro att bygga
med en rosenbarriär,
till dig som vi alltid
håller kär.