Längsta tågresan ever.. Luleå - Bräcke, Bräcke - Östersund, Österund - Enafort och sent taxi till Storulvåns fjällstation. Var framme vid 10-tiden och började med en frukostbuffé ute på terassen. Sen kollade vi packningen och satte på oss vandrarkläderna. Det började fint och solen sken. Tills vi kom till den första stigningen. Den tog på min andning och energi. Sen gick vi och tog micropauser. När vi gått 8 km tog vi lunch och samlade på oss lite energi. Sen fortsatte vi den sista sträckan med några pauser till. Det var otroligt skönt att få komma fram till Sylarnas fjällstation och veta att man skulle få sätta sig i en varm bastu. Vi åt frystorkad mat och lyssnade på en föreläsning om en tjej som är bergsklättrare i Nepal. Imponerande tjej och snacka om att hon triggade igång en massa tankar. Sen höll vi både på somna där. Sov som en stock och vaknade ganska utvilad.

Upp för att äta frukostbuffé och sen bar det av mot Storsylen. Toppvandringen till den var ändrad men vi bestämde att ändå testa. Snö snö snö och vatten överallt. Vi fick börja med att vada över för bron var inte utlagd. Svinkallt, ångest, nästan gråtfärdig. Ont i fötterna som tappade känslen. Vi tog oss över och började vandringen. Det var en bit att gå för att ta sig till botten av toppen. Började ta oss upp och det blev högre och brantare. Dimman började komma och sikten var inte så bra. Fick testa min första snövandring/klättring uppför en så hög brant. Insåg inte hur lutningen var. Kommit upp en bra vit när jag tappade fotfästet och kanade med full fart ner. Kunde inte bromsa på någon sätt. Livrädd med dödsångest tänkte jag att det är här min resa slutar. Att veta om glaciärsjön i slutet och inte få stopp på farten. Tillslut lyckades jag och Mange hade tagit sig ner till mig. Envis som är jag gav jag inte upp. Var där för att ta en topp så det var bara att börja klättra upp igen. Det började bli svårare och svårare att få fäste när det fryste på. När jag för andra gången kanade ner gav jag upp. Vi insåg att vi var överbesegrade av denna topp.


Fortsatte mot Lillsylen och det var tungt, hårt och jobbigt. Ville ge upp många gången och Mange väntade sig att jag skulle lägga mig ner och strejka. Upp upp upp över snö, stora och små stenar. Plötsligt så är man där, på toppen och ser den mörka ravinen på norska siddan. Det var så sjuk och mäktig känsla att stå där. Direkt fick jag mersmak och växte ännu en gång som person. STOLT! Tog och satte oss dig och sög in det vi åstadkommit. Sen började nedfärden igen.. lite dissorienterade så kom vi ifrån vägen vi tog oss upp på.. Vi såg inte dalen och dimman var överallt. Lyckan i mina ögon när jag insåg att Glaciärsjön var där, på samma ställe som förut och det lättade upp. Dalen började synas. Vi skulle ta den långa vägen över snöbryggorna, tänkte att jag klarat en så varför inte testa igen. Ångesten kom när jag såg vattnet forsa och det var hål i snömassorna. Nej tack!, jag vadar hellre ännu en gång och riskerar fötterna. Vi hade turen att se 2 fjällrävar och det var så himla kul. Det blev en hel del kanande ner när vi kunde.

Vadningen tillbaka var mer hemsk denna gång, jag halkade på stenar, höll på att dras ner av strömmarna. MEN vi klarade det och lyckan var total :) In i värmen, dricka kaffe och samla tankarna. Bastu och dusch..sen frystorkad mat och grogg. Vi hade päronkonjak o sprite.. mums just då. Somnade i bra tid för klockan skulle ringa 8 igen. Upp och åt de rester vi hade kvar och sen började vandringen till Storulvån. Stannade betydligt mindre på vägen ner. Den tog oss 3,5 h jämfört med vägen upp på 7-8h.  Satte oss direkt och åt mat. Sen dusch och slappade tills min taxi kom. Tågresan vill jag inte prata om för det var tågresan från helvetet!

Om jag kommer göra igen det? JA

Grövelsjön nästa gång, i september.

Kebnekaise ska jag försöka hinna med detta år

Sarek står på tredje plats.

Jag har verkligen hittat något jag vill fortsätta med. Hur tungt och jobbigt det än må vara så finner jag en sån harmoni och styrka efter varje motgång jag klara av. Hääärligt :)