upp från det djupa hål jag grävt ner mig i. Har varit ute och promenerat även idag. Tänker hela tiden på att promenader = lyckopiller. Visst det känns bra när jag kommer ut men skoja inte hur mycket tankar man hinner tänka under tiden. Mitt liv är upp och ner. Vet knappt hur jag ska hålla mig flytande.

Vad vill jag göra? var vill jag bo? vad ska jag jobba med? utbildning? frågorna är många. Inte hjälper det heller att mina barntankar fortfarande tar en så stor del i mitt liv. Känner mig som ett hopplöst fall. Alla och då menar jag alla runt mig träffar rätt person, köper hus och skaffar barn. Jag då?? Kan faktiskt inte hjälpa att tänka på att det är någon fel på mig som aldrig träffar rätt. Som står där med ett krossat hjärta om och om igen.

Tiden läker alla sår... Kanske, kanske inte!

Vill göra min tatuering NU! Förstår dom som tatuerar sig för att dämpa ångest m.m. Det är en kick en adrenalinkick när man sitter där under nålen. Lite som att klara av att gå 10 mil på en vecka. ADRENALIN!! Vet bara att de tatueringar jag vill göra står för mig, mina känslor och mitt liv.

Livet går vidare, jag vet.