Vet inte vad som utlöste eller varför just nu. Tror bara att jag försökt leva på som vanligt och inte tänka så mycket. Det är okej att prata om pappa, men känns mer som om jag pratar om nutid. Att han lever och finns där långt borta. Nu blev allt så verkligt och tanken att jag aldrig kommer träffa honom igen gör att jag gråter igen. Det gör lika ont idag som den dagen jag fick beskedet. Saknaden är lika stor nu som då.